Det handlar om solidaritet

Mussie Ephrem har besökt sitt kära hemland Eritrea. Mötena och upplevelserna under resan satte dock djupa spår. De väckte också en ilska, över att nästan inga svenska medier skriver om detta.

"Det är beklagligt att det internationella samfundet inte har begripit magnituden av den humanitära krisen", säger biståndsarbetaren Christina Mazzatti.

Sedan Etiopiens offensiv mot Eritrea den 12 maj har närmare 1,5 miljoner inhemska eritreaner tvingats att fly från sina hem. Området kring Barentu är idag fyllda av flyktingförläggningar. Vidare har över 70 000 eritreaner bosatta i Etiopien tvångdeporterats tillbaka till Eritrea, trots att en stor del av dessa eritreaner innehar etiopiskt medborgarskap. Ägodelar har konfiskerats, familjer har splittrats, vidare har etiopiska myndigheter misshandlat och fängslat eritreaner bosatta i Etiopien. Sjuka eritreaner i Etiopien har också nekats till medicinsk vård, havande kvinnor har i flera dagar vandrat från Etiopien till flyktingförläggningar i Eritrea.

Situationen vid flyktingförläggningarna är fortfarande akut, trots att förnödenheter har distribuerats av eritreanska myndigheter och icke statliga organisationer. De internationella hjälporganisationerna lyser med sin frånvaro. Vid diskussioner med observatörer från UNHCR lät dessa meddela att de sanitära förhållandena är långt ifrån tillfredsställande. Detta har medfört att flyktingar, framförallt barn och kvinnor, har utsatts för en rad olika sjukdomar såsom diarré, olika typer av infektioner, malaria m. m. Det är bara en tidsfråga innan en epidemi bryter ut och konsekvensen av detta kommer onekligen resultera i dödsfall bland flyktingarna. Det sorgliga är att det internationella samfundet inte har begripit magnituden av den humanitära krisen, säger Christina Mazzatti biståndsarbetare för IRIC.

Många flyktingar har kunnat återvända hem de senaste dagarna, dock är det långtifrån alla som har haft möjligheten till detta. Flera eritreanska städer och byar har bränts ner av den etiopiska armén, boskap och andra livsavgörande förnödenheter har dödats eller stulits. Sjukhusen i området kring Akurdet, Keren och Barentu är idag överbelastade med sjuka flyktingar och detta försvårar för de inhemska flyktingarna att återvända hem. De sjuktält med medicinsk personal som finns lokaliserade vid flyktingförläggningarna har inte tillräckligt med medicin eller annan nödvändig materiel.

Jag deporterades från Shiraro Etiopien, min man är född etiopier och han fick stanna kvar. Jag har gått i tre dagar för att nå flyktingförläggningen i Korokon. Hemma i Shiraro där jag är född blev jag angiven av mina grannar och den etiopiska armén tvingade mig från min man och mitt hem, trots att jag är gravid i den 8:e månaden. Jag vet inte vad som kommer att hända mig och mitt barn som kommer att födas om någon månad, säger 15 åriga Trhas Tsegai.

Detta är endast en utav tusentals erfarenheter som finns att förmedla på de flyktingförläggningar belägna i Eritrea. Framtiden för de tvångsdeporterade flyktingarna är idag oviss och många ser inte möjligheten att någonsin kunna återvända till sina hem i Etiopien, många har inte ens något att återvända till. Utöver detta har flera tusen unga eritreaner som varit bosatta i Etiopien fängslats. Även med ett fredsfördrag vågar inte dessa flyktingar att återvända. Samtidigt som flyktingarna sitter på lägrena förs det intensiva fredsförhandlingar mellan eritreanska och etiopiska representanter.

Mussie Ephrem, Barentu/Eritrea

____________________________________________________
Allt material på denna sida är © Copyright 1999 Qvo Vadis.
Qvo Vadis är optimerat för 1024x768 punkters upplösning.