Varför gnäller storföretagen?

Den politiska debatten är upp och ner. Storföretagen gnäller mest och LO kallas för bromskloss. Så lyder retoriken, men låt oss granska verkligheten. Under 80- och 90-talet har direktörerna krävt och fått; avreglerade kapital- och valutamarknader, den stora skattereformen, karensdagar i bland annat sjukförsäkringen, konkurrensutsatt kommunal verksamhet, alla slussar öppnade för mer kapital till börsen, bort med monopol på taxi, radio-TV, brev, arbetsförmedling, teletrafik, pensionssparande, järnvägar, el och skolor. Dessutom har hinder för utlänningar att köpa svenska bolag, banker, gruvor och andra egendomar tagits bort. De gångna tjugo åren är en nästan fullständig seger för storföretagen.

Vad har LO fått? Det började med att löntagarfonderna som infördes var en mycket blek kopia av det ursprungliga förslaget. Sedan dess har frågor om ekonomisk demokrati, medbestämmande i arbetslivet och bättre arbetsmiljö rejält hamnat i bakvattnet. Trots att LO enades med TCO och SACO om en minimal arbetstidsförkortning blev inte ens det genomfört. Undantaget är naturligtvis kunskapslyftet som blivit en viktig uppgift för facket. Det finns dock flera andra stora utmaningar.

Det sägs att klassamhället har upphört. Kanske beror missuppfattningen på välfärdssamhällets landvinningar som gör att vi inte lika lätt ser skillnad på fattig och rik. Kanske tror man att klassamhället försvinner i takt med fabriksarbetarnas andel. Ett klassamhälle kan dock se ut på många sätt och syns inte alltid utanpå. Så länge vi kan urskilja helt olika förutsättningar att lyckas för olika delar av befolkningen har vi ett klassamhälle. Klasstillhörighet handlar också om makt, vilken makt du har över ditt och andras arbete, hur stor risken är att få sparken eller skadas i jobbet och så vidare.

Klassamhället lever, likaså de tunga, inrutade, lågbetalda och tråkiga jobben. Inom kort beräknas 100 000 svenskar arbeta i callcenters. De flesta är kvinnor och affärsidéen är att utföra telefon- och e-post service åt olika företag. Ove Renkse, som är fackets förhandlingsansvarige, beskriver branschen så här:
- På vissa orter är det väldigt bra att det kommer callcenters. Det ger jobb och det skapar en infrastruktur av IT. Men tendensen är att många av de här callcenter-företagen blir rena kycklingfabrikerna, där arbetet sker efter löpande bandprincipen, där kollektivavtal saknas och där kontrollen av de anställda är så långtgående att det vittnar om en nästan sjuklig människosyn.

När facket granskade branschen hittade man många olika sätt att öka de anställdas "effektivitet". Företagen får betalt per besvarat samtal, varför det ibland förekom en stor rulltavla med texter som "Nu har det längsta samtalet pågått 2 minuter och 27 sekunder…" eller "nu står det 58 samtal på kö". En annan variant var den "golvvakt" som på vissa ställen patrullerade runt för att hålla utkik och ställa frågor om vad de anställde hade för sig på rasterna. Riktigt "effektiva" företag avlyssnade i hemlighet sina anställda.

En annan klassfråga är risken att skadas och dö i arbetet. 1999 anmäldes 19 000 arbetssjukdomar och 33 000 olycksfall i arbetet (källa: Arbetarskyddsstyrelsen). Samtidigt inträffade 66 dödsolyckor medan 29 arbetssjukdomar ledde till dödsfall. Olyckor var vanligast inom brand- och räddningsverksamhet samt bygg-, trä-, stål- och metallindustri. Sjukdomar var vanligast inom polisväsende, jord-, sten-, gruv- och transportmedelindustri. Knappast några från välbonade kontor eller universitet…

Klassamhället lever tyvärr fortfarande. Frågan är bara varför det är så tyst om maktfrågorna i svensk debatt. Är storföretagens inflytande så stort?

Klas Corbelius redaktör för Qvo Vadis

____________________________________________________
Allt material på denna sida är © Copyright 1999 Qvo Vadis.
Qvo Vadis är optimerat för 1024x768 punkters upplösning.