Vad innebär danskarnas nej till EMU?

Danskarna gjorde det få trodde och det överklassen inte ville. Klas Corbelius undrar vad som hände när Danmark sa nej till EMU. Är detta början på en folklig protest mot det nyliberala projektet?

Oddsen för ett nej i folkomröstningen om EMU var låga. Såväl fackförbund som arbetsgivarorganisationer sa ja liksom nästan alla stora tidningar. Statsministern tillika socialdemokraternas Poul Nyrup Rasmussen gjorde det. S-kongressen var för. Sammanlagt sa 75 % av folketingets (motsvarande riksdagen) ledamöter ja.

Läget var alltså ungefär som vid den svenska folkomröstningen om EU. Skillnaden var dock att etablissemanget förlorade. Övertaget i media liksom de stora kassakistorna eller regeringens hot om krispaket hjälpte inte. En tydlig majoritet av danskarna röstade nej; drygt 53 procent.

Valdeltagandet var också överraskande högt, hela 88 procent. Internationell press, inte minst i Sverige lyfte fram Pia Kjaersgaard, ledare för det främlingsfientliga Dansk Folkeparti, som segrare och någon slags nej-drottning. Omröstningen handlade dock ganska lite om nationalism.

En opinionsundersökning visade också att stödet till Pias parti under september sjönk från 11,3 % till 9,0. Det andra stora nej partiet; Socialistisk Folkeparti, ökade däremot från 9,9 till 13,2 %. Mest rasistisk under valrörelsen var dessutom den socialdemokratiska inrikesministern Karin Jespersen som föreslog att flyktingar som snattat från butiker bör isoleras på en öde ö...

Vissa medier var dock mer nyanserade och menade att det som avgjort omröstningen i Danmark var eurons dåliga utveckling (minus 25 % jämfört med dollarn) samt danskarnas oro för en federalistisk utveckling - inte nationalism och främlingsfientlighet. Rädslan för vad som kan komma senare, t ex ett gemensamt försvar, är stor. Ett tredje avgörande argument tror jag också var rädslan för välfärdens urholkning och ökad arbetslöshet. Göran Persson kommenterade resultatet så här: - Jag hoppas att man runt om i Europa kommer att betrakta detta som ett rent danskt beslut. Trots allt tal om globalisering och gemenskap så påverkar helt plötsligt inte danskarnas beslut oss?

Själv undrar jag vad statsministern hade sagt vid en lika tydlig ja-seger. Nu hävdar istället opinionsbildare och makthavare att danskarna är lite speciella. De sa nej till Maastricht-fördraget 1992, fick fyra undantag och sa sedan ja i en ny folkomröstning året därpå. De bråkar lite först, men det är inte mycket att bry sig om. Här bör vi dock påminna oss om att det enbart är två EU-länder som har haft folkomröstning om Maastrichtfördraget och inget annat land som frågat befolkningen inför införandet av euron. Ett av undantagen 1993 handlade dessutom om EMU varför nej-segern inte borde vara helt överraskande.

Avslutningsvis var det bra för demokratin att etablissemanget trots stort ekonomiskt och massmedialt övertag förlorade omröstningen. Självklart påverkas Sverige då ja-sägarna förlorat argumentet att vi inte ensamma kan stå utanför. Danskarna har genom sitt nej visat vägen. EMU är en stor och avgörande politisk fråga, inte främst en teknisk detalj som makthavarna själva bör få bestämma om. Valutapolitiken påverkar jobben och välfärden. Likaså har en oberoende europeisk centralbank lite att göra med ekonomisk demokrati.

Klas Corbelius

____________________________________________________
Allt material på denna sida är © Copyright 1999 Qvo Vadis.
Qvo Vadis är optimerat för 1024x768 punkters upplösning.