Mannen, socialismen och feminismen

Klass eller kön var länge en konfliktfråga inom vänstern. Nu är dock många överens om att de går att kombinera, men på vilket sätt och hur mår män som är medvetna om sitt omedvetna förtryck? Thomas Bergh har funderat.

Jag sitter på biblioteket och läser en skrift av Linda Skugge om skönhetsfixeringen och den feministiska debatten med fokusering på syndromet Fröken Sverige, när två pojkar i tio årsåldern passerar förbi mig. De är djupt förbundna i ett samtal varav jag lyckas snappa upp ett par korta yttranden, dock utan kontexten. Den ene säger:
"Han sa att det hade med drulen att göra." Den andre svarar:
"Vad då? Vet du inte vad en drule är?
"Nej, vad då?" svarar den förste.
"Det är en sådan som vi har."
"En som…? Vilka vi?"
"Ja, en snopp alltså."

Ett identiteternas samhälle

Jag kan inte låta bli att småle åt de två så oskyldiga små. Men ganska snart slås jag av en tanke om identitet. Direkt när de små pojkarna upptäcker att det dinglar något mellan deras ben inser de att de är, vad vi skulle kunna kalla, pre-män. De är pojkar, snart män och de har därmed en identitet. När de sedan får en pistol placerad i sina små lekfulla händer lär de sig ganska snart att det är de som ska hota, förtrycka, kanske kriga och definitivt vara med och regera världen, medan deras systrar på jorden ska vårda den lilla docka de får i handen.

I skolan lär pojkarna sig att ta för sig medan en duktig tjej är en tyst sådan och struktuen är skapad. Så minns jag en diskussion jag hade med en kurator på en högstadieskola under SSU:s jämställdhetskampanj. Hon var påläst i frågan och vi hamnade ganska snart i en ganska långtgående analys av problemet. Men våra ståndpunkter var, på det ytliga stadium vi hamnade i, fruktansvärt olika. Jag hävdade att det svenska samhället blivit rikt pga arbetarrörelsens kamp och Saltsjöbadsandan, en pluralistisk blandning av socialism och kapitalism, medan hon hävdade att det berodde på att kvinnor arbetat för låga löner i reproduktionen. Jag påstod att den grundläggande konflikten i samhället berodde på klasskillnader och då sade hon att den stod mellan könen.

Där någonstans hamnade vi och diskussion blev till dispyt, det konstruktiva utbytet förbyttes mot polemik och även om vi stod för samma ideal, strävade mot samma mål, var det omöjligt att komma överens. Så smått blev umgänget med henne påfrestande för mig. Jag kände mig anklagad. Plötsligt var jag den elake, jag var mannen som deltog i förtrycket mot henne och alla andra kvinnor.

Mannens extrema reaktion

Många män värjer sig fortfarande för diskussionen just på grund av det. Den feministiska idén är jobbig för honom. Han känner sig hotad och anklagad. Teorin om lika rättigheter mellan könen hotar mannen på samma sätt som teorin om klasslöshet hotar de härskande klasserna. Halva befolkningen kräver sin rätt i form av pengar och makt, inflytande och status och det måste tas från honom. Plötsligt är han anklagad på ett sätt som för många män annars är främmande. Den förtryckte arbetarmannen i klassamhället deltar i det strukturella förtrycket mot arbetarkvinnan i det patriarkala samhället. När hon då ständigt påpekar det för honom värjer han sig och där uppstår motreaktionen. Antitesen till feminism blir naturligtvis manschauvinism och det är dit mannen vänder sig för att finna ett skydd.

Naturligtvis innebär inte det att feminismen skapar chauvinismen, nej, den har alltid funnits. Men när kvinnliga och manliga feminister finner ett uttryck för kampen om jämställdhet tvingas de som står i vägen också göra det. De skapar en retorik som går till försvar för det bestående och till och med blir extrem. De vill sända kvinnan tillbaka till spisen och söker förmodligen efter en kvinna som är villig att lyda hans minsta vink. Retoriken kan liknas med borgarklassens mot socialismen och liksom borgaren blir mannen en fossil, en efterbliven outvecklad mänsklig form vars delaktighet i och förståelse för det moderna samhället hamnar på ett imbecillt stadium. Liknelsen med grottmannen, som i brist på talförmågor stöter ut ett "ugh" när han talar med en kvinna och med en klubba försöker dra med henne hem till sitt grottliknande näste, ligger nära till hands.

En mindre aggressiv feminism?

Det är dock sällan som jag känner mig anklagad på det sättet i den feministiska debatten. Jag hävdar fortfarande att den grundläggande konflikten står mellan klasserna och att socialismens uppgift är att bekämpa klassamhället. I den teorin ingår kampen mellan könen och är dessutom fenomenalt central. Arbetarklassen består till en majoritet idag av kvinnor. Männen innehar arbeten med högre betalning, högre status och mer makt. Underbetalda arbeten, vars samhällsstatus är skit, är alltid kvinnodominerade. Men detta kunde jag inte formulera i diskussionen med kuratorn.

Till slut förstod vi inte varandra och hon anklagade mig för att missa könsförtrycket när jag oavbrutet talade om klasser och jag kom att värja mig mot hennes anklagelser. Vad vill jag då säga med detta? Att jag blivit orättvist behandlad av en feminist eller att feminismen måste bli mindre aggressiv? Nej, precis det motsatta. Feminismen måste bli mer aggressiv och bemöta varje man med precis samma outtröttliga resonerande som hon visade mot mig. Socialismen kan inte övertyga borgarklassen att bli socialister men feminismen kan övertyga männen att bli feminister. Och inte förrän en majoritet av männen förstår hur det mångfacetterade förtrycket av kvinnan ser ut kan det effektivt bekämpas.

Thomas Bergh

____________________________________________________
Allt material på denna sida är © Copyright 1999 Qvo Vadis.
Qvo Vadis är optimerat för 1024x768 punkters upplösning.