Kevin Keegan anlände till Anfield för en summa på £35,000 precis innan 1971 års FA Cupfinal. Vid ankomsten blev han fotograferad, i sin bästa svid, sittandes på en soptunna, nästan som om han hade planerat att bli den legend han senare blev. Han kom från Scunthorpe United, samma klubb som Liverpool hämtat Ray Clemence från några år tidigare. Keegan hade varit förstalagsspelare i tre säsonger på högermittfältet och varit kapten några gånger men var ändå bara 20 år gammal. Han åkte till FA Cupfinal med Liverpool och imponerade manager Bill Shankly med sitt engagemang i matchen trots att han inte spelade i den.

Keegan gjorde sin debut i den första matchen på nästa säsong där Liverpool slog Nottingham Forrest med 3-1 och Keegan, med tröja nummer 7 som skulle bli "hans egen", gjorde det första målet redan efter sju minuter. Keegan spelade med John Toshack som han tillsammans med skulle forma en nästan telepatisk kommunikation. Paret slutade deras första säsong med 22 gjorda mål.

Shankly's new-look Liverpool slutade säsongen 1971/72 trea i en väldigt tight avslutning där ligan inte avgjordes föränn de sista matcherna där Keegan var en av de sista kuggarna i Shanklys lagbygge. När Peter Cormack tidigt i nästa säsong kom in i laget blev bilden komplett och Liverpool vann sitt första mästerskap på sju år. Keegan spelade längst upp tillsammans med antingen John Toshack eller Phil Boersma. Men detta lag kunde göra mål från alla positioner. I UEFAcupen vann till sist Liverpool sin första Europeiska titel. Keegan som matade Toshack med nickbollar gjorde två mål i första omgången av finalen hemma på Anfield mot Borussia Mönchengladbach. Keegan gjorde också sin debut för England denna säsong i en match i November mot Wales.

Nästa säsong missade Liverpool precis en ny ligatitel även om Keegan gjorde sitt första hat-trick för klubben mot Ipswich i November. Liverpool nådde slutligen FA Cupfinalen, och mot Newcastle ledde Keegan laget till en imponerande 3-0 vinst.

Keegan var nu en etablerad stjärna - det fanns bättre spelare än honom, det fanns verkligen mer spektakulära spelare än honom men om någon spelare skulle blivit vald till 1970-talets engelska spelare hade det blivit han. Han hade den där odefinierbara, karismatiska stjärnkvaliteten. Han var en extremt hårt arbetande spelare som det alltid var fart på och dessa egenskaper gjorde honom mycket populär på the Kop, bland fansen som alltid gillat spelare som satsar allt. Han var också svår att markera och även om han spelade som forward satte han verkligen ribban högt för Liverpools framtida nummer sju. Spelare som Dalglish och Beardsley, drivande i detta ingenmansland mellan attack och mittfält innan frasen "fri mittfältsposition" ens fanns. Keegan formade ett högeffektivt partnerskap med John Toshack och även om Toshack hoppade in ut från bänken, verkade det som de alltid visste var de hade varandra i straffområdet. Keegan var ofta framme på Toshacks nickar. Keegan slog de flesta backar i höjddueller, trots sin relativa korthet.

I sann superstjärneanda blev Keegan en av de första fotbollsspelare som spelade in popsinglar - även om dessa blev ansedda som musikliskt katastrofområde. Keegan skapade också looken för varje fotbollsspelare på sent 1970tal - hans bubble-top permanent var den första men sannerligen inte den sista...

Keegan var en del i det Liverpoollag som repeterade sin Liga och UEFAcup dubbel 1976. Den oövervinnerliga Keegan var i mitten av händelserna som vanligt och gjorde det viktiga 1-1 målet mot Wolwerhampton, i sista matchen för säsongen. Liverpool vann med 3-1 och tog hem titeln. Keegan satte även en straff i första omgången i UEFAcup finalen på Anfield. I Brügge senare gjorde han den viktiga kvitteringen som gjorde Liverpool till UEFAcup vinnare igen. Han avslutade säsongen med att som andra Liverpoolspelare genom tiderna vinna priset som Årets Fotbollsspelare.

Strax efteråt chockade Keegan hela Liverpools stad när han tillkännagav att han hoppades att få chansen att spela på kontinenten. The Kop var uppskakad - ingen annan spelare hade någonsin velat lämna Anfield på toppen av sin karriär. Nuförtiden går många spelare samma väg som Keegan slog in på, men hans beslut blev mött med bitterhet hos många grupper. Men det stoppade inte Keegan at satsa 100% i sin sista säsong i LFC. Keegan tackade faktiskt nej till en flytt till Real Madrid för att han ville hjälpa Liverpool att vinna Europacupen. Liverpool vann sitt tredje ligamästerskap i rad, med Keegan som bästa målskytt, när klubben åkte till Rom för att besegra Mönchengladbach. I matchen var Keegan den stora stjärnan då han gav VM-stjärnan, den tyska Berti Vogts en svår match. I praktiken var detta Keegans sista föreställning på en fotbollsplan för Liverpool och han "fixade" en straff som Phil Neal sedan satte för Liverpools seger.

Keegan flyttade till Hamburg sommaren 1977 för en brittisk rekordtransfersumma på £500,000. Keegan blev väl mottagen när hans SV Hamburg besegrades med 6-0. Han blev senare den enda spelare I Hamburger SV som vunnit Årets Europeiska Fotbollsspelare då han vann denna utmärkelse 1978 och 1979. Han vann också en Bundesligamedalj och deltog i ännu en Europacupfinal som Hamburg dock förlorade mot Nottingham Forrest 1980. Samma år gick han till Southampton och fick utmärkelsen PFA Player of the Year 1982. Samtidigt hade han varit lagkapten för landlaget flera gånger och spelade de sista av hans 63 landskamper i 1982 års VM i Spanien. I detta VM, hans enda chans i de stora sammanhangen, fick han dock bara chansen att spela 27 minuter och han avslutade sin internationella karriär efter denna turnering. Det var en ganska strulig affär när han och Englands manager Bobby Robson blev osams efter att Keegan blivit petad från laget. Keegan spelade nu i Newcastle där han avslutade sin karriär i ett lag som innehöll bland andra Chris Waddle, Peter Beardsley och en ung Paul Gascoigne.

När han slutat med professionell fotboll 1984 flyttade han till Spanien och började syssla med andra affärer och slutade med fotboll. Han blev dock lockad tillbaka till fotbollen när Newcastle år 1992, då i division två men med en nytillsatt styrelse och nytt kapital. Hans första uppgift blev dock att se till att inte bli nedflyttade till division tre. Men han lyckade strax att förvandla laget till ett av de stora lagen i England med hjälp av gamle Liverpool kamraten Terry McDermott som assistent och senare Mark Lawrenson som defensivansvarig år 1996.

Keegan vinsade stort mod i sina beslut - hans första stora kontraktering var den då nästan okända Andy Cole, nu ManU för 1 miljon pund och han chockade fotbollsvärlden då han sålde samme Cole till Manchester United för 7 miljoner pund. Keegan var beredd på fansens reaktioner och försvarade sig med att Cole var på nedgång. 1996 slog Keegan världsrekordsumman för transfers då han köpte Alan Shearer för £15 millioner - nästan dubbelt så mycket som det tidigare brittiska rekordet. Keegans överraskningsförmåga nådde sin topp January 1997 då han tillkännagjorde att han skulle avgå som manager för Newcastle. En del fans klagade på att han inte hade rott hem någon trofé under sina fem år som manager. Dessa hade uppenbarligen glömt bort vilket skick Newcastle var i när han anlände. Han tig sedan tag i Fulham i division två och har fört upp dem till ettan. Succen blev så stor att Engelska FA anställde honom som förbundskapten.


FÖDD: Armthorpe, Yorkshire, 14.2.1951
TRANSFERSUMMA TILL LFC: £35,000 (från Scunthorpe United, Maj 1971).
MATCHER I LFC: 321
MÅL I LFC: 100
TITLAR: Ligavinnare 1972/3, 1975/6, 1976/7; Europacupen 1976/7; UEFA Cupen 1972/3, 1975/6; FA Cupen 1973/4; Årets fotbollsspelare 1975/6; Landskamper för England 63 (28 när han spelade i LFC).
ANDRA KLUBBAR: Scunthorpe United 1968/9-1970/1; SV Hamburg 1977/8-1980/1; Southampton 1980/1-1981/2; Newcastle United 1982/3-1983/4.
SOM MANAGER: Newcastle United 1991/2-1996/7, Fulham 1997/98-, England 1999-.